Aaah... Känner mig som ett vrak rent ut sagt... Försöker bearbeta möget men det är svårt som sagt... Melankoli. Allt känns så hopplöst och jag har knappt någon glädje kvar alls i mig. Jag fattar inte ens hur jag orkar andas. Det finns en smärta i ens bröst som bara inte vill försvinna. Och en oro som finns där. Ångest över allt. Och jag vill bara skrika..
Varje morgon undrar jag varför... Och när folk inte förstår gör det bara ännu mer ondare. Är det då jag som fuckar upp allt ? Orkar inte så mycket mer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar