Fick världens finaste presenter av min pojkvän idag.. Hämtade ut det på posten. I paket låg två t-shirts, en låda med jätte fina snäckor, stenar och australiensisk sand, sedan ett kärleksbrev. Världens finaste kärleksbrev ever.. Älskar honom så mycket.
En av t-shirten som jag fick.
Älskar Yoshi. ^^
Finaste kärleksbrevet..
Honeybun hade ritat massa med våra
"skämt" på brevet med. :)
Det gör ont i mitt hjärta när jag läser något sånt här fint.. Det hugger till och jag får tårar i ögonen. Jag undrar hur någon kan vara så fin. Jag blir verkligen rörd och varje ord är som ren kärlek för mig..
Jag har alltid tidigare varit en kall person. Mer eller mindre.. Ytterst få som jag verkligen har visat känslor för. Visat mig sårbar för. Bett dom att stanna.. Jag är så van att folk försvinner ut ur mitt liv.
Bär på mycket inside... Många tankar tar ibland över. Jag kan uppleva flera stunder om och om igen i mitt huvud. Jag tvivlar så starkt på folk. Jag saknar ibland hopp. Jag undrar om folks intention är verkliga. Eller om dom bara är ute efter att såra en.. Man har umgåtts med fel sorts människor. Inte bara dock. Många ger ut att vara andra än vad dom verkligen är. Och när man verkligen inser vilka dom är så är det oftast försent. Tro det eller ej men för det mesta är det tjejer som hugger en i ryggen. Jag är ingen sån som stannar kvar efter ett sånt hugg. Men det lämnar kvar ett märke som gör det svårare att kunna lita på folk.
Och när man kan se ett mönster bland folk med.. Kom ihåg när jag var mindre hur jag alltid ville vara en jätte bra personkännare. Jag önskade att jag kunde förstå människor mer. Och nu sitter jag här idag och kan se allt för mycket ibland..
Det skrämmer mig. Det skrämmer mig när jag ser samma slags mönster dyka upp. Det värsta är att jag litade på många av dom här människorna som jag trodde skulle stanna kvar för resten av ens liv som sedan svek en. Man känner sig så dum. Så dum att man gick på varenda ord som dom sa. Det fick mig att inse att folk har så lätt att säga saker utan att dom menar det.
Jag är sårad och har en trasig insida.Jag känner mig ensam och ibland vilsen. Jag får många tankar om vad som är äkta.. Och när jag ser folk går runt och sårar varandra konstant får mig att tänka varför vill jag vara i deras värld..
Jag ser folk sårar andra. Leker med andras känslor. Falska leende. Folk som sätter käppar för andra. Folk som gillar att se när det går dåligt för andra.. Folk som är manipulativa på ett elakt sätt. Det är inte ok. Förlåt, men det är det inte. Jag klarar inte av att se det.
Det är den här känslan att bli sårad som jag är som allra mest rädd för. Jag är trött på att ha ont. Jag har haft många tankar att avsluta allt många gånger. Men det är bättre nu. Det finns vissa dagar som bara är svårare än andra. Jag vet hur snabbt ett hjärta kan vända.. Jag har varit med om det. Och det gör ont.
Det är 17 dagar kvar tills jag får åka ner till min älskling.. Kom ihåg när det var 30 dagar och det kändes som en evighet kvar. Varje dag har jag önskat att det ska bli februari.. Jag kom ihåg när han var här innan han åkte. Jag saknar hans närhet. Jag saknar hans pussar och hans fina kramar.. Han har förändrat mig på många olika sätt. Han är mitt ljus i mitt mörker.. Han är mer än vad han kan tro, för mig. Min bästa vän men även min fina pojkvän. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och att jag äntligen kan säga det till någon betyder mycket.. Och att det är till honom, det betyder allt.
