Omg... Fu*k no

Shit... Vet inte var jag ska börja...

En av mina kompisar har lagt in sig på psyket för han har varit självmordsbenägen... Han sa att i onsdes fick han nog och var nära på att ta livet av sig... Jag känner mig så värdelös att han inte kan berätta saker för mig. Men han sa att han har svårt att öppna upp sig. Visst, det har jag med... Men jag är hans vän ? Hatar när han inte berättar sånt här för mig... Men han sa att han mår lite bättre. Han har fått snacka med skit många olika psykologer. Men sån här depression går inte över ! Man kan må bra i ett par dagar kanske veckor. Sedan kommer den här nedgången igen.

Har för mig att det finns en trappa kan man säga. Högst upp är när du mår som allra bäst. När du börjar må dåligt går du ner ett steg. Du kommer aldrig komma upp igen på den hösta trappsteget igen. Det är depression...

Jag är bara orolig... Fan, jag vill inte att en till av mina vänner ska försvinna... Jag har också känt att bara kasta in handduken flera gånger bara den här veckan... Varit nära att jag har tänkt på saker som man nog inte ska skriva öppet...

Och brosas och Linda. Känns som jag sviker dom också. Har redan sagt flera gånger att jag ska hälsa på dom men har alltid backat ur i sista sek. Men den här gången kan jag inte smita undan. Och jag vill inte dö med skuldkänslor...

Det här med att man är självdestruktiv är inget att skoja om...Vi försöker lyfta upp varandra, men ingen ändring händer. Inga bra förändringar. Allt är detsamma. Inget bra händer någonsin i ens liv. Men jag tänker inte ge upp att inte finnas där för dom som jag bryr mig om...